Jag är så glad att jag har bra vänner. En av mina fina vänner är Emma. Åh vad vi alltid har roligt tillsammans. Det är egentligen lite otippat att vi blev vänner då vi gick samma klass i gymnasiet men började inte umgås förän i trean. Det var något som klickade helt enkelt. En sådan vän som man inte har haft kontakt med ett tag, men så när man väl ses så är det som vi aldrig varit ifrån varandra. Hon tar så lätt på livet och har en sådan skön inställning till det! Efter att man har umgåtts med henne så blir man alltid lite mera pepp på livet. En Emma Nelson borde alla ha. Jag är så himla glad över att vi ska åka till London om fyra veckor. Vi ska bara shoppa, festa, mysa i parker, gå på marknader och second hand och bara äta massvis med god mat. Jag är extremt taggad!!! Igår var vi på bio, The Other Woman. Alltså, vilken jäkla film! Vi skrattade verkligen tills vi storknade. Vi kollade på varandra och det sprutade tårar ur ögonen på oss. Alla filmkritiker som ratat filmen kan verkligen ta sig. Det var en ûberhärlig chick-lit, girlpower, pepp-på-livet film som alla borde se. Tjej som kille, hon, han eller hen! 

...veckan efter Londonresan med Tessan ska jag åka till London (5 dagar efter) igen med Nelson!!!!

...veckan efter den resan ska jag och Elin på One Directions konsert i Stockholm där 5SOS (!!!) är förband.

...och jag har biljetter till älskade bästa underbaraste guden Ed Sheeran som spelar i Globen i november!

Shit.

...och jag vill bara skriva om det överallt! Sprida min lycka över alla sociala jävla medier som finns! Men det kan man ju inte göra, då blir folk arga (mohaha)

För två veckor sen skrev jag ett jättedåligt rim till en motivering varför jag skulle vinna biljetter till Katy Perrys konsert i London, dessutom ingick hotell och flyg. När man medverkar i tävlingar som denna så räknar man aldrig med att man ska vinna. Men så i förrgår. Ett sms: Hej Louise. Jag heter Anders och jobbar på Universal, ring mig - det handlar om Katy Perrytävlingen.
Eeeeeh!!!! Jag blev så jävla ställd! Jag ska inte ljuga, jag har tänkt på detta lite från och till och tjuvkikar på deras hemsida ifall de har dragit en vinnare än. Men så ringde jag Anders och han sa "Du har vunnit".

Så nu har jag fått en alldeles helt jävla grym fabolous fantastisk awesome resa från Nelly.com och Universal till London den 28 maj. Jag ska bo på 5-stjärnigt hotell i två nätter, och som gräddet på moset fick jag bjuda med min lillasyster. Hon är helt betuttad i London så hon blev så jävla chockad och började bara asgarva när jag berättade det. Snacka om att jag är världens bästa storasyster. (Sorry älskling, nästa gång. Hehe).

När jag jobbade extra under skoltiden så tyckte jag att det var så himla tråkigt att jobba. Jag hade ändå rätt spännande jobb på eventfirmor, jordgubbsstånd och mysiga caféer. Jag vet inte hur många gånger jag sjukskrivit mig från dessa jobb jag haft för att jag var trött eller bara för att jag ville vara hemma med kompisar. Jag var en riktig jäkla slöfock som hellre var pank än att jobba då och då. Jag jobbade en gång i veckan men ändå gnällde jag så himla mycket!

Tanken slog mig för någon vecka sen hur länge sedan det var jag tänkt på detta vis. Jag har aldrig så kallad "söndagsångest" och jag räknar aldrig ned timmarna när jag jobbar. Troligtvis för att jag trivs så sjukt bra på mitt jobb. Jag är så himla glad att jag får jobba med det jag gör! Efter ett års tid som föreläsare så har jag fått ett års vik som projektledare. Rollen som jag alltid velat haft är nu "min" (fy fan vad töntigt det lät, men det är viktigt att boosta sig och inte förminska sig själv!!) Fan vad kul det är att jobba. Och fasiken vad viktigt och givande det är att få jobba med något som man tycker är roligt. Det borde alla göra!

När jag gick i skolan fick jag ibland uppgiften att beskriva min förebild. Den personen man såg upp till mest av allt. Majoriteten av alla valde mamma eller pappa. Absolut kan föräldrar vara ens största förebild. Det är jätteviktigt! Att jag valde mamma också är kanske inte är konstigt egentligen heller - men min tanke här är att vi faktiskt inte fick höra om inspirerande personer som har gjort en viktig insats i vårt samhälle. I skolan hade jag inte någon lektion där man fick lära sig att sikta högt i livet och att alla har förutsättningar att åstadkomma något. Att människor som har lyckats genomföra magnifika saker i denna värld kanske växte upp på samma sätt som du gjorde. Det är inte förän jag fyllde 20 som jag faktiskt började reflektera över vilken roll jag har i det här samhället och om jag har något att se upp till.

Jag reflekterade aldrig över "feminism" och inte fan fick jag lära mig vad det innebär i skolan. Jag fick inte lära mig begreppet "antirasism". I gymnasiet fick jag lite inspiration från en lärare om socialt entreprenörskap och miljömässig hållbarhet, och tacka fan för det. Eller nej, tacka Anette för det - en riktig eldsjäl. Jag fick ingen inspiration innan dess helt enkelt. Hur skulle jag forma mitt liv och vad jag har för mål?

Tacka vet jag internet. Efter 2-3 år av ständigt surfande och en förståelse för internets kraft så har jag fått upp ögonen för många inspirerande människor. Jag älskar att bli inspirerad och få lära mig hur man ska sikta högt i livet, att man faktiskt har de förutsättningarna för att bidra till en bättre värld som behövs. Den stora möjligheten vi har att utbilda oss och påverka saker i denna värld. Det är inspirerande och just inspiration är något som jag varje dag drivs framåt av.

Några av mina favoritinspirationsmänniskor just nu är:
Elaine Eksvärd
Bianca Kronlöw
Soran Ismail

Sverige. Stockholm. Vinter och sommar. Morgonar och eftermiddagar. Att det kan vara sån skillnad. "Vad gör alla dessa människor här just nu!?". Irriterat fejs.
Exakt samma sak som du gör.

Att det är mycket folk omkring en är kanske stressande för många, cirka 99% av Stockholms befolkning verkar det som. Att alla turister som kommer till centralen inte vet om vänstertrafiken eller att man ska stå till höger i rulltrappan. Argt fejs, suck, stön och en lätt eller hård knuff i sidan. Och om man ska korsa trafiken får man en mördarblick. Vafan håller du på med? Att le mot någon är en skam. Sitt helst inte bredvid mig, och stå gärna minst tre meter ifrån mig. Om ett säte blir ledigt så flyttar jag hellre plats än att sitta med någon främling.

Man tycker ju att Stockholmarna borde lära sig snart. Det här är vad man får räkna med. Ju mer man tänker på det när man är i situationen desto roligare blir det.

3 saker man ska göra i rusningstrafik:
1. Le.
2. Mima och dansa till musiken du har i hörlurarna.
3. Gå i lugn takt och släpp alltid förbi folk innan dig.

I promise, I'ts gonna be awesome.

[Bild]

En sak jag funderat på en hel del är det här med förebilder. Idén väcktes på jobbet där vi ofta måste tänka på hur vi ska agera förebild för yngre. Och när man väl har börjat att tänka detta så gnor det in i mitt lilla huvud. Nu för tiden, varje gång jag ser en person som jag tycker ska agera på ett visst sätt - inte gör det. Så stör det mig. Jag blir så irriterad. Hur människor kan vara så egocentriska. Och ja, jag tänker och syftar mest på en-viss-cyrus-som-röker-weed-på-scen.

Varför var hon tvungen? Hon VET att 9/10 av hennes fans är minderåriga. Ja och? JA, de kommer troligtvis tänka "Aha, weed. Inte alls farligt. Det blir man ascool av. Man blir flummig och rolig. Inte farligt alls." Det låter så töntigt. Men så är det, och kan man då inte styra över sina handlingar utan att tänka på sig själv så får man fan ta sig i kragen. Blir så arg på sånt. Kom igen Miley. Kom igen alla amerikanska komedier därallarökerweedochdetärintefarligtochbararoooolig
t. Och med detta flummiga inlägget så vill jag säga. Var en bra förebild för de unga som du vill ska få bra värderingar när de växer upp. Och om du är askänd och har massa minderåriga fans, rök inte weed. Inte på scen på en stor gala iallafall. Jag menar, vafan? Kom igen?

Andra saker jag stör mig på är:

RASISM

SMYGRASISM

EGOISM

TJEJER SOM "INTE ÄR FEMINISTER"

DRYGHET

NÄR FOLK FIMPAR PÅ MARKEN

AFFÄREN I ÖSTERSUND SOM REAR UT TOBAKSVAROR

Jag har blivit mer och mer sugen på att skriva av mig på senaste. Nu för tiden skriver man ju nästan aldrig längre. När man gick i skolan blev man ju tvungen att skriva en massa och det tyckte man ju inte alltid var toppen. Men nu saknar jag det. Så jag kommer nog skriva av mig en del här. Har så mycket funderingar i huvudet som jag bara känner att jag måste skriva av mig, för min egen skull. Peace.